I efterdyningarna av Hultsfred.

Sen minuten jag kom hem från Hultsfred har jag funderat. Jag har inte kunnat släppa tanken på de våldtäkter som skedde under festivalen, och jag kan allra minst sluta tänka på hur Festivalledningen verkade rycka på axlarna inför det.

Jag pratade med Jonas när jag promenerade i Örgryte, han frågade hur det varit och jag berättade om de tråkiga banden, om hur overkligt allt känts och vi pratade om det här var sista spiken i kistan.

Sen pratade vi om allt annat. Om presskonferensen och jag berättade om det obehagliga i att de helt hoppat över situationen med våldtäkterna.

När jag berättade om de fem, jag har för mig att det var fem, skrek Jonas till. Det är fem liv som förstörts.

Och det är just där skon klämmer. Att männen på Hultsfred är just män som inte riktigt ser allvaret. Oavsett om det är i den närmsta kretsen, och som de uttryckte sig "svår situation att hantera". Bullshit. Det är en svår situation, men bara för att de anser det obehagligt och kanske lite skrämmande skall de inte dra över det som om det vore ett skrubbsår på knäet. Eller ett bråk killar emellan på en krog.

Men för Hultsfred är det nog viktigast att inga artister ställer in. Men det gjorde de en kvart efter presskonferensen ändå.